Sortera efter
Välgörande kunskap i finansvärlden
Har finansmän blivit så främmande för konceptet att tjäna pengar (det var ju ett tag sedan) att de slentrianmässigt söker sig till välgörenhet när de blivit varslade från storbanken?
I förra numret av Fast Company beskriver Nancy Lublin, grundare av välgörenhetsnätverket Do Something, sin förundran över den senaste tidens skörd av jobbansökningar i mailboxen. Från ingenstans kommer plötsligt en majoritet av förfrågningarna från finansanställda - en rekryteringsbas som tidigare lyst med sin frånvaro.
Vid första anblick verkar finansvärldens nyvunna intresse för välgörenhet högst rationellt. I jämförelse med senaste tidens bankslakt framstår ett 90-konto som rena guldgruvan. Men Lublins krönika pekar snarare mot ett kollektivt spirituellt uppvaknade, något som möjligen kan härledas till medias effektiva genomlysning av branschen under det första krisåret. Från att ha verkat i en relativt sluten värld har bankfolk tvingats ta till sig ett utomstående (och sällan smickrande) perspektiv så fort de har öppnat tidningen eller slagit på sin TV.
Rewirs färska undersökning för Veckans Affärer bekräftar att banksektorn har förlorat massivt i förtroendekapital. Resultatet blir naturligtvis att många anställda tar ett steg tillbaka och ifrågasätter ”det verkliga” värdet av sitt dagliga (och i många fall även nattliga) arbete.
Men har välgörenhetsorganisationer behov av nyfrälsta bankfolk i sin kamp för en bättre värld? Möjligt, men behovet av kunskapsöverföring är mer än någonsin tydligt i motsatt riktning.
Det finns två fundamentala skillnader mellan finans- och välgörenhetssektorns affärsmodeller. Den mest omedelbara skillnaden är att välgörenhet syftar till att socialisera vinster medan banker är experter på att privatisera desamma (genom att socialisera risken). En mindre uppmärksammad, men minst lika tydlig separator är synen på kunskap. Välgörenhetsorganisationer grundar sin marknadsföring på den enkla principen: ”om vi kan få människor att förstå vår verksamhet kommer de att ge oss pengar”. Banker däremot bygger sitt existensberättigande mot oss konsumenter på rakt motsatt princip: ”om vi kan hindra människor från att förstå vår verksamhet kommer de att ge oss pengar”.
Genom att ständigt lansera fler och mer komplicerade (eller ”strukturerade” på bankspråk) produktslag skjuter man kunskapsmakten längre in i det egna boet. För detta betalar konsumenten en dubbel avgift: dels för skapandet av produkten, dels för servicen att manövrera och selektera i utbudsdjungeln. Och så länge det ”handlar om min framtid” har vi inte råd att tacka nej.
Mycket pekar dock mot att en av finanskrisens tydligaste efterverkningar blir en trend mot ökad transparens. Myndigheter kräver det. Konsumenter kräver det. Ökad transparens innebär en stor kursändring i bankernas marknadsföring och sannolikt en utmaning för branschens historiska överlönsamhet. Redan i förra lågkonjunkturen dök det upp ett antal utmanare i Sverige, med Avanza, Nordnet och Fondmarknaden i spetsen, med den gemensamma strategin att göra det lättare att spara och investera. I USA har det under 2008 lanserats ett antal webbgränssnitt, bl.a. Mint och Thrive som samlar hela privatekonomin (lån, fonder, försäkringar, konton, kreditkort etc.) på ett ställe. De organiserar och visualiserar för att ge tillbaka kontrollen till användaren.
På ”retail”-sidan lanserar sig ICA-Banken och Ikano-Banken som den nya tidens folkbank, med budskapet att privatekonomi är enkelt och kul, och genom att ta tydligt avstånd från konceptet ”bank”. Föga förvånande står storbankerna fortfarande kvar i startblocken och tvekar inför anpassningen till den nya genomlysta verkligheten.
Principen att faktiskt förstå vad man äger är inget nytt i finansbranschen. ”Never invest in something you don’t understand” ekar Warren Buffets tidlösa investeringsråd, medan möjligheten har blivit allt färre förunnad. För att återskapa värdet i sina skadeskjutna varumärken och anpassa dem till en ny tid måste storbankerna på allvar påbörja arbetet att återföra kunskapsmakten till konsumenten. Om uppvaknade bankfolk vill syssla med välgörenhet (inte minst för sig själva) så är de här de ska börja.
Vid första anblick verkar finansvärldens nyvunna intresse för välgörenhet högst rationellt. I jämförelse med senaste tidens bankslakt framstår ett 90-konto som rena guldgruvan. Men Lublins krönika pekar snarare mot ett kollektivt spirituellt uppvaknade, något som möjligen kan härledas till medias effektiva genomlysning av branschen under det första krisåret. Från att ha verkat i en relativt sluten värld har bankfolk tvingats ta till sig ett utomstående (och sällan smickrande) perspektiv så fort de har öppnat tidningen eller slagit på sin TV.
Rewirs färska undersökning för Veckans Affärer bekräftar att banksektorn har förlorat massivt i förtroendekapital. Resultatet blir naturligtvis att många anställda tar ett steg tillbaka och ifrågasätter ”det verkliga” värdet av sitt dagliga (och i många fall även nattliga) arbete.
Men har välgörenhetsorganisationer behov av nyfrälsta bankfolk i sin kamp för en bättre värld? Möjligt, men behovet av kunskapsöverföring är mer än någonsin tydligt i motsatt riktning.
Det finns två fundamentala skillnader mellan finans- och välgörenhetssektorns affärsmodeller. Den mest omedelbara skillnaden är att välgörenhet syftar till att socialisera vinster medan banker är experter på att privatisera desamma (genom att socialisera risken). En mindre uppmärksammad, men minst lika tydlig separator är synen på kunskap. Välgörenhetsorganisationer grundar sin marknadsföring på den enkla principen: ”om vi kan få människor att förstå vår verksamhet kommer de att ge oss pengar”. Banker däremot bygger sitt existensberättigande mot oss konsumenter på rakt motsatt princip: ”om vi kan hindra människor från att förstå vår verksamhet kommer de att ge oss pengar”.
Genom att ständigt lansera fler och mer komplicerade (eller ”strukturerade” på bankspråk) produktslag skjuter man kunskapsmakten längre in i det egna boet. För detta betalar konsumenten en dubbel avgift: dels för skapandet av produkten, dels för servicen att manövrera och selektera i utbudsdjungeln. Och så länge det ”handlar om min framtid” har vi inte råd att tacka nej.
Mycket pekar dock mot att en av finanskrisens tydligaste efterverkningar blir en trend mot ökad transparens. Myndigheter kräver det. Konsumenter kräver det. Ökad transparens innebär en stor kursändring i bankernas marknadsföring och sannolikt en utmaning för branschens historiska överlönsamhet. Redan i förra lågkonjunkturen dök det upp ett antal utmanare i Sverige, med Avanza, Nordnet och Fondmarknaden i spetsen, med den gemensamma strategin att göra det lättare att spara och investera. I USA har det under 2008 lanserats ett antal webbgränssnitt, bl.a. Mint och Thrive som samlar hela privatekonomin (lån, fonder, försäkringar, konton, kreditkort etc.) på ett ställe. De organiserar och visualiserar för att ge tillbaka kontrollen till användaren.
På ”retail”-sidan lanserar sig ICA-Banken och Ikano-Banken som den nya tidens folkbank, med budskapet att privatekonomi är enkelt och kul, och genom att ta tydligt avstånd från konceptet ”bank”. Föga förvånande står storbankerna fortfarande kvar i startblocken och tvekar inför anpassningen till den nya genomlysta verkligheten.
Principen att faktiskt förstå vad man äger är inget nytt i finansbranschen. ”Never invest in something you don’t understand” ekar Warren Buffets tidlösa investeringsråd, medan möjligheten har blivit allt färre förunnad. För att återskapa värdet i sina skadeskjutna varumärken och anpassa dem till en ny tid måste storbankerna på allvar påbörja arbetet att återföra kunskapsmakten till konsumenten. Om uppvaknade bankfolk vill syssla med välgörenhet (inte minst för sig själva) så är de här de ska börja.