Ni har väl inte flaskvatten på jobbet?

Något gift i sköljvattnet kanske? (Men en sådan skandal gjorde bara en repa i lacken på Perrier ett antal år sedan.) Lagstiftning mot plastflaskor eller backar med glasflaskor? Nej. Bara en Tipping Point i klimatdebatten. En som får konsumenterna att fråga sig varför man transporterar sådant som finns i vår alldeles vardagliga närhet. Och som genast manar till agerande.

Det är förstås inte så enkelt att all flaskvattenskonsumtion skulle kunna bytas ut mot kranvatten. Dels efterfrågas kolsyran och smaken av mineralvatten. Dels konsumeras flaskvattnet av privatkonsumenter oftast i sammanhang där det inte finns kranvatten. På stan till exempel. Om flaskvattnet inte fanns skulle en stor del av marknaden istället tillhöra läsken vilket förstås vore lika illa för miljön men värre för kroppen.

Men en stor del av marknaden för flaskvatten finns ju på företagen. På Rewir skickade Kent ut ett mail förra veckan där han ifrågasatte att vi konsumerar 80 backar mineralvatten i månaden. Tre minuter senare hängde Anne på debatten med ett liknande inlägg. Då bad jag vår receptionist Charlotte att avboka alla backar och beställa en kolsyrekran istället. Beslutet tog ett par sekunder. Och i skrivande stund finns kranen på plats.  

Men hur ser det ut på de riktigt stora företagen? Om Rewir konsumerar 80 backar i månaden, hur många konsumerar då företag som Volvo och Nordea? Flaskvattendiskussionen visar i det lilla att företag också är konsumenter och bör ta det ansvaret som det medför. Men framför allt illustrerar det hur en Tipping Point kan vända upp och ner på begreppen.

Flaskvattenproducenterna får som alla andra hantera att saker ställs på sin ända. Och att det kan ske snabbt. Kanske kan de hitta ett sätt att klimatsäkra sitt mineralvatten? Eller så gör de som de gamla skrivmaskinstillverkarna: antingen dör man eller hittar en ny nisch.